När jag idag ska summera vandringen så här långt känns det återigen ogreppbart och overkligt. Att jag faktiskt har gått hit upp. Det är ju jättelångt... Typ 67 mil. Men det är otroligt skönt att ha kommit så här långt och att ha fått en vilodag igår. En vilodag skulle man kunna tro betyder att bara ligga och jäsa och sova men icke så. Dagen igår gick helt och hållet åt till att äta, äta och äta igen. Och utrustningen behövde ordentlig genomgång och lite reparationer och sen, hoppsansa, var den dagen bara borta.
Nåväl. Den största behållningen av vandringen hittills har helt klart varit mötet med alla människor. När man kommer som vandrare möter jag människor blir helt annorlunda än när jag kommer som resande på annat sätt. Jag kan inte längre räkna alla altaner som jag suttit på och alla kaffekoppar som jag blivit bjuden på. Och alla limpmackor och så vidare. Helt underbara, goa, vänliga, jättesnälla människor. Det är helt klart den största behållningen.
Det största problemet jag har är mat. Jag får i mig för lite energi. Så i ryggsäcken härifrån Hemavan har jag nu packat 250 gram smör och ransonen är minst 50 gram om dagen de närmaste dygnen ner mot Ammarnäs. Jag får se om jag lyckas med det.
Annars mår jag bra och allting går precis som jag tycker och vädret är underbart.
Jo förresten. Till skillnad från flera andra som vandrat Gröna bandet i sommar har jag ingen teknisk utrustning med mig som gör att jag kan skriva i bloggen. Så det här skriver min brorsdotter Märta efter att jag har hört av mig på telefon. Märta du är bäst, ingen protest.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar