Uppgiften om DNT-nyckeln är felaktig. Min gamla DNT-nyckel har passat i varenda norsk hytta jag har passerat.
För några dagar sedan vandrade jag ner genom Anjavassdalen och njöt av ljudet av de fallande höstlöven i fjällbjörkskogen. Jag trodde jag var alldeles ensam på mils avstånd när jag helt plötsligt står öga mot öga med en hög 16-åringar. Det visade sig vara en hel skolklass på 30 elever som var ute på fjällhajk från ett norskt idrottsgymnasium. Efter mycket snack och prat så får jag helt plötsligt en chokladkaka av Jonas. Tack! Den värmde! Sen ställer en av de andra killarna frågan som jag har fått av så många under min vandring: "Hur klarar du av att göra en så här lång vandring ensam? Hur klarar du av att hålla fokus på målet?"
Och svaret är ju målbilder. Både av huvudmålet och inte minst av alla delmål på vägen. Men jag har hela tiden haft en huvud-målbild att jag står uppe vid Treriksröset. Så när jag nu har nått fram och uppnått alla delmål OCH huvudmålet så är det en känsla som är lite svårbeskrivbar i ord. Som ljudet av höstlöven i fjällbjörkskogen.
Allra mest känner jag tacksamhet. Tack alla ni som på ett eller annat sätt varit inblandade och gjort den här vandringen möjlig för mig. Och inte minst: tack alla ni som jag har mött på vägen. Även om naturen jag vandrat genom har varit fantastisk och jag har haft en ofantlig tur med vädret så är det minnet av alla möten med er på vägen som kommer att finnas kvar längst under mörka vinterkvällar. Alla minnen av nyfikenhet, värme och omtänksamhet. Tack!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar