20130916, Vid slutmålet

Uppgiften om DNT-nyckeln är felaktig. Min gamla DNT-nyckel har passat i varenda norsk hytta jag har passerat.

För några dagar sedan vandrade jag ner genom Anjavassdalen och njöt av ljudet av de fallande höstlöven i fjällbjörkskogen. Jag trodde jag var alldeles ensam på mils avstånd när jag helt plötsligt står öga mot öga med en hög 16-åringar. Det visade sig vara en hel skolklass på 30 elever som var ute på fjällhajk från ett norskt idrottsgymnasium. Efter mycket snack och prat så får jag helt plötsligt en chokladkaka av Jonas. Tack! Den värmde! Sen ställer en av de andra killarna frågan som jag har fått av så många under min vandring: "Hur klarar du av att göra en så här lång vandring ensam? Hur klarar du av att hålla fokus på målet?"
Och svaret är ju målbilder. Både av huvudmålet och inte minst av alla delmål på vägen. Men jag har hela tiden haft en huvud-målbild att jag står uppe vid Treriksröset. Så när jag nu har nått fram och uppnått alla delmål OCH huvudmålet så är det en känsla som är lite svårbeskrivbar i ord. Som ljudet av höstlöven i fjällbjörkskogen.
Allra mest känner jag tacksamhet. Tack alla ni som på ett eller annat sätt varit inblandade och gjort den här vandringen möjlig för mig. Och inte minst: tack alla ni som jag har mött på vägen. Även om naturen jag vandrat genom har varit fantastisk och jag har haft en ofantlig tur med vädret så är det minnet av alla möten med er på vägen som kommer att finnas kvar längst under mörka vinterkvällar. Alla minnen av nyfikenhet, värme och omtänksamhet. Tack!

20130906, på väg från Abisko

Idag har jag lämnat Abisko efter två underbart sköna dagar. Vädret fortsätter att vara helt osannolikt varmt. Jag vandrar i shorts och t-shirt som jag gjort i stort sett hela tiden sedan jag började. Otroligt. Igår kväll dök mina båda schweiziska kompisar som jag hade sällskap med runt Kvikkjokk. Det blev en sen kväll och mycket prat om vandringar och äventyr till långt in på småtimmarna på natten. När jag gick ut vid 12-tiden på natten för att titta efter om det var något norrsken så var det 14, 5 grader varmt ute. Makalöst.
Annars har jag haft två jättesköna dagar i Abisko med mycket vila och mycket att fixa med, med utrustning och så. Det gick väldigt snabbt att komma upp från Saltoloukta och upp till Abisko. 14 mil på fem dagar. Jag kunde inte låta bli att testa hur fort mina kängor gick... Nu har jag gett mig ut på min sista etapp upp till Treriksröset och det börjar kännas lite som att... ja, jag skulle kunna tänka mig att fortsätta ett par månader till. Om det inte kom någon snö.
Jag har sedan många år en DNT-nyckel till de norska hyttorna. Någonting klickade till i mig igår eftermiddag och jag tog nyckeln och gick bort till receptionen i Abisko turiststation för att kolla med guiderna att jag hade rätt nyckel till hyttorna. Efter en liten stund säger guiden: "Vänta lite, jag måste kolla, för de har bytt nyckel för några år sedan".
Det var en himla tur för det visade sig att min nyckel var för gammal. Så nu fick jag köpa en ny nyckel . Annars hade jag stått och hade inte kommit in i en enda norsk hytta. Snacka om tur.

20130830, Vakkotavare

Två saker ska sägas om att vandra i fjällen i sommar. Vi börjar med blåbär. Blåbären är många. Ofantligt många. Och stora. Jag äter 1 – 1,5 liter om dagen. Jag brukar hålla ner kåsan när jag går, en minut, och så när jag tar upp den är den full. Det är så trångt för blåbären i blåbärsriset att de i ren desperation hoppar ner i min kåsa i hopp om att få komma någon annanstans där det finns mer plats.

Det andra är grodor. Jag har aldrig sett så mycket grodor på fjället innan som i år. Det är svarta, bruna, spräckliga, stora små, hoppandes, sittandes… Och jag kan erkänna att när jag var som mest desperat efter mat söder om Hemavan stod jag och stirrade på en stor svart och funderade: ”Hmm, god”?

Jag har haft sällskap på vandringen några dagar. Mitt emellan Jäkkvik och Kvikkjokk blev jag upphunnen av två schweizare, Margaux och Gilles, som vandrar Kungsleden från Hemavan hela vägen upp till Abisko. Helt plötsligt hör jag en röst bakom mig som säger: ”Ahh, you must be the guy walking The Green Band. You’re quite famous you know. Everyone we met have been talking about you.” Margaux och Gilles var jättetrevliga, supergoa, snälla och otroligt duktiga på att vandra så vi hade sällskap några dagar. Nu är de två dagsvandringar före mig för de skulle försöka få in en topptur till Kebnekaise. Men jag hoppas att vi hittar varandra runt Sirkka (?) om tre dagar. 

Ikväll är jag i Vakkotavare och det är fortsatt jättebra väder. Vindarna är från söder och det är jag jättetacksam för. I Kvikkjokk låg busspaketet med mina nya kängor, Crispi Hunter (tack än en gång Kängspecialisten!). Mina gamla kängor, Armond, som jag älskade så mycket, får tyvärr åka buss hem. Men jag har nytt grepp under sulorna. Inget mera slirande, skönt!

20130820, På väg från Jäckvik

På väg från Jäckvik och jag har haft min tredje vilodag sen jag började i Grövelsjön den 8 juli. Vilodag är förresten lite fel ord, för det var ingen vilodag. Igår var det mycket att fixa.

Till att börja med så var det mitt paket med mat som jag skulle haft på vägen upp till Kvikkjokk som var försvunnet. Jag lyckades iallafall få ihop någonting vettigt i butiken så att jag kommer upp till Kvikkjokk. Sen har jag efterhand efter Hemavan tvingats inse att mina älskade armondkängor inte kommer att hålla hela vägen upp till Kilpisjärvi. Jag har helt enkelt gått för hårt åt slitsulan. Det känns alltmer som att jag glider runt som en smörklick i en stekpanna på stigen. Det problemet löste sig också så småningom tack vare käng-specialisten i Stockholm. Så i Kvikkjokk väntar nya kängor med ny sula.

Många människor jag möter på vägen har frågat och undrat om de kan skriva till mig någonstans. Och visst kan man det. Här kommer länken till min facebook-sida (som jag för övrigt lovar uppdatera ordentligt när jag kommer hem): https://www.facebook.com/dag.lindqvist. Här kommer också min mailadress: strulnisse@yahoo.se.
Jag lovar att svara till alla som skriver. Annars mår jag bra och vädret fortsätter att hålla sig på den positiva sidan. En och annan regnskur kommer det men för övrigt så är det fantastiskt väder med i huvudsak sydliga vindar. Så: med kliv mot Kvikkjokk!

20130810, Hemavan

När jag idag ska summera vandringen så här långt känns det återigen ogreppbart och overkligt. Att jag faktiskt har gått hit upp. Det är ju jättelångt... Typ 67 mil. Men det är otroligt skönt att ha kommit så här långt och att ha fått en vilodag igår. En vilodag skulle man kunna tro betyder att bara ligga och jäsa och sova men icke så. Dagen igår gick helt och hållet åt till att äta, äta och äta igen. Och utrustningen behövde ordentlig genomgång och lite reparationer och sen, hoppsansa, var den dagen bara borta.
Nåväl. Den största behållningen av vandringen hittills har helt klart varit mötet med alla människor. När man kommer som vandrare möter jag människor blir helt annorlunda än när jag kommer som resande på annat sätt. Jag kan inte längre räkna alla altaner som jag suttit på och alla kaffekoppar som jag blivit bjuden på. Och alla limpmackor och så vidare. Helt underbara, goa, vänliga, jättesnälla människor. Det är helt klart den största behållningen.
Det största problemet jag har är mat. Jag får i mig för lite energi. Så i ryggsäcken härifrån Hemavan har jag nu packat 250 gram smör och ransonen är minst 50 gram om dagen de närmaste dygnen ner mot Ammarnäs. Jag får se om jag lyckas med det.
Annars mår jag bra och allting går precis som jag tycker och vädret är underbart.
Jo förresten. Till skillnad från flera andra som vandrat Gröna bandet i sommar har jag ingen teknisk utrustning med mig som gör att jag kan skriva i bloggen. Så det här skriver min brorsdotter Märta efter att jag har hört av mig på telefon. Märta du är bäst, ingen protest.

20130719, Järpen.

20130719, Järpen. 

Den sista tiden innan jag gav mig iväg blev alldeles galet stressig. För att göra projekt så gäller det då att skala bort sådant som inte är absolut nödvändigt för projektets genomförande. Därav så blev det inte mycket skrivet på den här bloggen och inte heller någon utrustningslista blev det tal om. Men håll ut alla ni som har väntat på den; den kommer till hösten när jag är tillbaka hemma. 

Så här långt känns det bara fantastiskt skönt att äntligen vara på väg. Första dagarna var det nästan ogreppbart. Nu är det bara underbart skönt att veta att jag ska vara ute i… två månader till! 

Av vandringen så här långt så kan jag säga att Jämtlandsvädret har visat sig från sin sämre sida. I måndags, den 15 juli, var det kulingvindar och stormbyar, enstaka plusgrader och småspik som kom farande vågrätt. Klockan nio på kvällen staplade personalen in vandrarna i både duschrum och bastu. Jag fick dock en egen säng och sov gott. Morgonen efter, på tisdagsmorgonen, så var både Helags och Sylarna snötäckta. Jättevackert! 

Men jag mår bra. Jätteskönt att vara på väg och ha etapp ett avklarad till Vålådalen. Och egentligen vara på väg på etapp två: långa kliv mot Jänsmässholmen, Valsjöbyn och Gäddede!

Jakten på utrustning

Internet är fantastiskt när det gäller pryljakt. Fakta och jämförelser mellan olika märken, kvalitéer, vikt, priser osv. Men många av grejerna måste jag se, känna och prova på riktigt innan jag kan bestämma mig för den ena eller den andra. Till saken hör att jag under vintern dömt ut det mesta av min befintliga utrustning. Om inte för viktens skull så för att grejerna helt enkelt är för slitna för att få hänga med på en sjuttiodagars vandring.

Påskafton och äntligen på väg till Stockholm för en första koll på grejer till vandringen. Överst på listan: kängor. Raka spåret till Kängspecialisten. Glad som en vårfågel plockar jag av mig mina skor och berättar för killen i butiken vilka kängor jag skulle vilja prova. Han slänger en snabb blick på mina fötter. – Nej, säger han. – Nej? frågar jag. För ett ögonblick blir jag sur. Jag har ju ägnat hela vintern åt att läsa tester på längden och tvären, jämföra vikter och skafthöjder, och så säger han bara nej! Jag finner mig dock snabbt. Jag är ju där just för att få rätt känga till mina fötter!

Till saken hör att jag har väldigt små fötter. 25,5 cm. Den vänstra dessutom 3 mm längre än den högra. Det betyder 39,5 euro i jymdadojjor, 40,5 euro i joggingskor och 41 i kängor. Och ännu värre: de är breda fram och smala bak. Funkar jättebra på Vansbrosimningen, men inte i vanliga skoaffären. I alla fall inte om man är kille. Det vet jag bara allt för väl.

Jag får förklarat för mig att i större storlekar är det många märken som har bred läst fram, men i denna storlek är det mycket begränsat. Insikten slår mig direkt att jag i alla år gått i fel kängor. Hm, förklarar ett och annat! Fram kommer två olika kängor och när jag kör fötterna i första paret blir jag tårögd av lycka. Är det så här det ska kännas! WOW! Sen blir det svårt men efter två timmar är jag i alla fall lycklig ägare till ett par nya Armond och ett par iläggssulor.

Sen fortsätter det i lite samma spår. Prylar jag kollat visar sig inte vara vad jag trodde eller känns bara fel. Tre timmar senare tillbaka i bilen och jag är mer förvirrad än när jag började. Bara att åka hem och fortsätta på Internet.