20130916, Vid slutmålet

Uppgiften om DNT-nyckeln är felaktig. Min gamla DNT-nyckel har passat i varenda norsk hytta jag har passerat.

För några dagar sedan vandrade jag ner genom Anjavassdalen och njöt av ljudet av de fallande höstlöven i fjällbjörkskogen. Jag trodde jag var alldeles ensam på mils avstånd när jag helt plötsligt står öga mot öga med en hög 16-åringar. Det visade sig vara en hel skolklass på 30 elever som var ute på fjällhajk från ett norskt idrottsgymnasium. Efter mycket snack och prat så får jag helt plötsligt en chokladkaka av Jonas. Tack! Den värmde! Sen ställer en av de andra killarna frågan som jag har fått av så många under min vandring: "Hur klarar du av att göra en så här lång vandring ensam? Hur klarar du av att hålla fokus på målet?"
Och svaret är ju målbilder. Både av huvudmålet och inte minst av alla delmål på vägen. Men jag har hela tiden haft en huvud-målbild att jag står uppe vid Treriksröset. Så när jag nu har nått fram och uppnått alla delmål OCH huvudmålet så är det en känsla som är lite svårbeskrivbar i ord. Som ljudet av höstlöven i fjällbjörkskogen.
Allra mest känner jag tacksamhet. Tack alla ni som på ett eller annat sätt varit inblandade och gjort den här vandringen möjlig för mig. Och inte minst: tack alla ni som jag har mött på vägen. Även om naturen jag vandrat genom har varit fantastisk och jag har haft en ofantlig tur med vädret så är det minnet av alla möten med er på vägen som kommer att finnas kvar längst under mörka vinterkvällar. Alla minnen av nyfikenhet, värme och omtänksamhet. Tack!

20130906, på väg från Abisko

Idag har jag lämnat Abisko efter två underbart sköna dagar. Vädret fortsätter att vara helt osannolikt varmt. Jag vandrar i shorts och t-shirt som jag gjort i stort sett hela tiden sedan jag började. Otroligt. Igår kväll dök mina båda schweiziska kompisar som jag hade sällskap med runt Kvikkjokk. Det blev en sen kväll och mycket prat om vandringar och äventyr till långt in på småtimmarna på natten. När jag gick ut vid 12-tiden på natten för att titta efter om det var något norrsken så var det 14, 5 grader varmt ute. Makalöst.
Annars har jag haft två jättesköna dagar i Abisko med mycket vila och mycket att fixa med, med utrustning och så. Det gick väldigt snabbt att komma upp från Saltoloukta och upp till Abisko. 14 mil på fem dagar. Jag kunde inte låta bli att testa hur fort mina kängor gick... Nu har jag gett mig ut på min sista etapp upp till Treriksröset och det börjar kännas lite som att... ja, jag skulle kunna tänka mig att fortsätta ett par månader till. Om det inte kom någon snö.
Jag har sedan många år en DNT-nyckel till de norska hyttorna. Någonting klickade till i mig igår eftermiddag och jag tog nyckeln och gick bort till receptionen i Abisko turiststation för att kolla med guiderna att jag hade rätt nyckel till hyttorna. Efter en liten stund säger guiden: "Vänta lite, jag måste kolla, för de har bytt nyckel för några år sedan".
Det var en himla tur för det visade sig att min nyckel var för gammal. Så nu fick jag köpa en ny nyckel . Annars hade jag stått och hade inte kommit in i en enda norsk hytta. Snacka om tur.