20130830, Vakkotavare

Två saker ska sägas om att vandra i fjällen i sommar. Vi börjar med blåbär. Blåbären är många. Ofantligt många. Och stora. Jag äter 1 – 1,5 liter om dagen. Jag brukar hålla ner kåsan när jag går, en minut, och så när jag tar upp den är den full. Det är så trångt för blåbären i blåbärsriset att de i ren desperation hoppar ner i min kåsa i hopp om att få komma någon annanstans där det finns mer plats.

Det andra är grodor. Jag har aldrig sett så mycket grodor på fjället innan som i år. Det är svarta, bruna, spräckliga, stora små, hoppandes, sittandes… Och jag kan erkänna att när jag var som mest desperat efter mat söder om Hemavan stod jag och stirrade på en stor svart och funderade: ”Hmm, god”?

Jag har haft sällskap på vandringen några dagar. Mitt emellan Jäkkvik och Kvikkjokk blev jag upphunnen av två schweizare, Margaux och Gilles, som vandrar Kungsleden från Hemavan hela vägen upp till Abisko. Helt plötsligt hör jag en röst bakom mig som säger: ”Ahh, you must be the guy walking The Green Band. You’re quite famous you know. Everyone we met have been talking about you.” Margaux och Gilles var jättetrevliga, supergoa, snälla och otroligt duktiga på att vandra så vi hade sällskap några dagar. Nu är de två dagsvandringar före mig för de skulle försöka få in en topptur till Kebnekaise. Men jag hoppas att vi hittar varandra runt Sirkka (?) om tre dagar. 

Ikväll är jag i Vakkotavare och det är fortsatt jättebra väder. Vindarna är från söder och det är jag jättetacksam för. I Kvikkjokk låg busspaketet med mina nya kängor, Crispi Hunter (tack än en gång Kängspecialisten!). Mina gamla kängor, Armond, som jag älskade så mycket, får tyvärr åka buss hem. Men jag har nytt grepp under sulorna. Inget mera slirande, skönt!

20130820, På väg från Jäckvik

På väg från Jäckvik och jag har haft min tredje vilodag sen jag började i Grövelsjön den 8 juli. Vilodag är förresten lite fel ord, för det var ingen vilodag. Igår var det mycket att fixa.

Till att börja med så var det mitt paket med mat som jag skulle haft på vägen upp till Kvikkjokk som var försvunnet. Jag lyckades iallafall få ihop någonting vettigt i butiken så att jag kommer upp till Kvikkjokk. Sen har jag efterhand efter Hemavan tvingats inse att mina älskade armondkängor inte kommer att hålla hela vägen upp till Kilpisjärvi. Jag har helt enkelt gått för hårt åt slitsulan. Det känns alltmer som att jag glider runt som en smörklick i en stekpanna på stigen. Det problemet löste sig också så småningom tack vare käng-specialisten i Stockholm. Så i Kvikkjokk väntar nya kängor med ny sula.

Många människor jag möter på vägen har frågat och undrat om de kan skriva till mig någonstans. Och visst kan man det. Här kommer länken till min facebook-sida (som jag för övrigt lovar uppdatera ordentligt när jag kommer hem): https://www.facebook.com/dag.lindqvist. Här kommer också min mailadress: strulnisse@yahoo.se.
Jag lovar att svara till alla som skriver. Annars mår jag bra och vädret fortsätter att hålla sig på den positiva sidan. En och annan regnskur kommer det men för övrigt så är det fantastiskt väder med i huvudsak sydliga vindar. Så: med kliv mot Kvikkjokk!

20130810, Hemavan

När jag idag ska summera vandringen så här långt känns det återigen ogreppbart och overkligt. Att jag faktiskt har gått hit upp. Det är ju jättelångt... Typ 67 mil. Men det är otroligt skönt att ha kommit så här långt och att ha fått en vilodag igår. En vilodag skulle man kunna tro betyder att bara ligga och jäsa och sova men icke så. Dagen igår gick helt och hållet åt till att äta, äta och äta igen. Och utrustningen behövde ordentlig genomgång och lite reparationer och sen, hoppsansa, var den dagen bara borta.
Nåväl. Den största behållningen av vandringen hittills har helt klart varit mötet med alla människor. När man kommer som vandrare möter jag människor blir helt annorlunda än när jag kommer som resande på annat sätt. Jag kan inte längre räkna alla altaner som jag suttit på och alla kaffekoppar som jag blivit bjuden på. Och alla limpmackor och så vidare. Helt underbara, goa, vänliga, jättesnälla människor. Det är helt klart den största behållningen.
Det största problemet jag har är mat. Jag får i mig för lite energi. Så i ryggsäcken härifrån Hemavan har jag nu packat 250 gram smör och ransonen är minst 50 gram om dagen de närmaste dygnen ner mot Ammarnäs. Jag får se om jag lyckas med det.
Annars mår jag bra och allting går precis som jag tycker och vädret är underbart.
Jo förresten. Till skillnad från flera andra som vandrat Gröna bandet i sommar har jag ingen teknisk utrustning med mig som gör att jag kan skriva i bloggen. Så det här skriver min brorsdotter Märta efter att jag har hört av mig på telefon. Märta du är bäst, ingen protest.